Regnet föll stilla över fjällen när kalvmärkningen i Ohredahke sameby drog igång en kväll i juli 2024. I ett hav av renar, där vajor letade efter sina kalvar och människor rörde sig tyst och fokuserat, fick jag för första gången uppleva en av samernas viktigaste traditioner – på riktigt.

Ohredahke sameby, tidigare kallad Frostvikens mellersta, ligger i norra Jämtland och har sina marker i fjällområdet nordost om Gäddede. Det är en sydsamisk fjällsameby där renskötseln fortfarande är navet i både kulturen och vardagen.

Kalvmärkningen sker varje sommar – oftast i juni eller juli. Under några intensiva dagar samlas renägarna för att identifiera årets kalvar och märka dem med familjens öronsnitt. Det handlar om skicklighet, tålamod – och ett noggrant öga. Vajorna håller sig nära sina ungar, vilket underlättar när kalven ska kopplas till sin rätta mor.

Renbetet har minskat med 70%

Jag var där som filmare, för att dokumentera hur det certifierade skogsbruket påverkar renens vinterbetesmarker. Dessa marker, som är livsviktiga under årets kallaste månader, har krympt kraftigt. De senaste årens kalhyggen gör det svårare för renarna att hitta föda – något som många renskötare vittnar om.

En särskild oro gäller marklaven, som är renens viktigaste vinterföda. Den har minskat med cirka 70 procent sedan det moderna skogsbruket tog fart i mitten av 1900-talet.

Men den kvällen var det inte skogsbruket som stod i fokus. Det var kalvarna. I den traditionella renhagen, inramad av fjäll och dimma, arbetade renägarna snabbt men varsamt. En kalv i taget fångades skickligt in med lasso. Märkningen gjordes i örat – ett snitt, ett mönster – och sedan tillbaka till vajans trygghet.

Det är en process som går snabbt, men varje steg är laddat med betydelse. Förutom att avgöra vem som äger vilken kalv, är detta också en social höjdpunkt. Eldar tänds, historier berättas, kaffe kokas och barn får följa med ut i hagen – kanske för första gången.

Kalvmärkningen handlar inte bara om att hålla reda på vilka renar som tillhör vem. Det är också en viktig del av att föra kulturen vidare. Här möts generationer, delar kunskap och håller liv i traditioner som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

När märkningen är klar släpps renarna fria igen – kalvar och vajor hittar snabbt tillbaka till varandra i hagen. Varje kalvmärkning blir ett nytt kapitel i samebyns gemensamma berättelse.