På krematoriet vid Östra kyrkogården möter Johanna och Nicklas döden varje dag – med värdighet, noggrannhet och en stor portion respekt. I ett stilla rum förvandlas kroppar till aska inför den sista vilan.

Ugnen är redan varm när Johanna stänger den tunga ugnsluckan. Temperaturen börjar stiga – minst 760 grader krävs. I rummet är det tyst, bara ett svagt sus från fläktsystemet hörs. Allt sker lugnt och metodiskt, utan brådska.

Det är ett arbete få pratar om, men som berör de flesta. I Sverige väljer i dag omkring 82 procent att kremeras. När någon dör fortsätter livet för de anhöriga – men det gör också ett annat sorts arbete. Det praktiska. Det som sker bakom stängda dörrar, där värdighet och varje detalj räknas.

– Det handlar om människor, om någons mamma, bror eller vän, säger Johanna.

Under ett år tar de emot cirka 900 avlidna och varje kremering sker enligt en noga utarbetad rutin. Här finns inga snabba ryck. Allt sker steg för steg.

Det får inte bli fel

När en avliden kommer till krematoriet är det oftast en begravningsentreprenör som lämnar över kistan. Kistan förs direkt till krematoriets kylrum, där den får stå i väntan på kremering.

Det första steget är att noggrant kontrollera dokumentationen – namn, personnummer, och att alla papper är i ordning.

För att en kremering ska få genomföras krävs ett intyg från Skatteverket som visar att dödsfallet är registrerat och att inga hinder finns.

– Allt dubbelkollas noggrant. Det får helt enkelt inte bli fel, säger Johanna.

En liten bricka i keramik med ett unikt nummer följer med genom hela processen, från början till slut. Brickan används för att identifiera den avlidna och säkerställer att askan hamnar rätt – en enkel men avgörande detalj i ett arbete där inget får lämnas åt slumpen.

Ett arbete med mening

Johanna och Nicklas trivs med sina jobb och beskriver sitt arbete som både viktigt och meningsfullt.

– Vi får vara med i ett avgörande skede och hjälpa till att skapa ett värdigt avslut för de anhöriga, säger Nicklas.

Johanna håller med och berättar att jobbet ofta väcker en stark känsla av tacksamhet för det egna livet.

– Det blir så tydligt hur bräckligt allt är. Man kan faktiskt dö när som helst. Ibland känns det tungt, säger hon.

Det svåraste för dem båda är när det handlar om barn eller unga vuxna.

– Det är fel på alla sätt. Det blir otroligt tufft – och personligt, säger Johanna.

Nicklas nickar.

De är båda i 30–40-årsåldern och har egna barn i unga åldrar, och det gör att de blir extra känsliga.

– Det kommer närmare, säger Nicklas stilla.

Johanna fortsätter.

– Men samtidigt kan man också känna en tacksamhet för att vi mår bra, att jag har mina barn och min familj, säger hon.

Från kropp till aska

När det är dags för kremering placeras kistan på en räls och förs in i krematoriets ugn. Temperaturen i ugnen närmar sig 1000 grader och processen övervakas noggrant.

Kremeringen tar ungefär en och en halv timme. Under den tiden omvandlas kroppen av den intensiva värmen, och det som återstår är främst benrester – allt annat har förvandlats till aska.

Alla rester rakas noggrant ner i en metallbehållare och placeras i en särskild del av ugnen under nästa kremering. Detta görs för att säkerställa att även de allra sista delarna bränns färdigt.

Eventuella obrända föremål, som till exempel proteser, separeras från askan och återvinns.

Därefter får materialet svalna innan det förs vidare till en maskin – en så kallad askberedare – som finfördelar benresterna till ett ljust pulver. Det är detta pulver, askan, som läggs i urnan och lämnas vidare till gravsättning eller ceremoni.

En stillsam stolthet

Johanna och Nicklas bär ett ansvar som sällan syns utåt – men som betyder mycket för dem som lämnar någon efter sig.

När vi andra tar farväl av en nära anhörig, är de en viktig pusselbit som ser till att det sker med värdighet.

Och kanske är det just det som definierar ett yrke i samhällets tjänst: att finnas där – tyst, tryggt och självklart – när vi som mest behöver det.